Ottosson, Malte

 
Foto: Marcus Eliasson (2025) 

Enligt Naturvårdsverket finns det i dag drygt 86 000 förorenade områden i Sverige, varav ungefär 27 000 är inventerade. Utav dessa bedöms upp emot 10 000 utgöra stor eller mycket stor risk för människors hälsa och miljön. Nya platser, så väl som nya typer av föroreningar, tillkommer ständigt i takt med att kunskapen om miljögifter ökar. Den dominerande åtgärden för att sanera förorenad mark är att förorenade jordmassor schaktas bort till deponier, vilket är enormt resurskrävande. Samtidigt ökar behovet av sanering i förbindelse med att förorenad mark används för exploatering. Det är alltså i mindre grad risker som avgör vilka platser som ska saneras, utan det faktum att någon vill använda marken för ett särskilt ändamål. Inte sällan bidrar dessutom de höga ekonomiska kostnaderna för sanering till att accelerera graden av exploatering.

Det finns ett uppenbart behov av mer kunskap om resurseffektiva metoder för att ta hand om förorenade områden, både med avseende på sanering och markanvändning. Även om vissa typer av föroreningar kan efterbehandlas, begränsas eller destrueras, kvarstår dock grundproblematiken: föroreningarna i sin helhet försvinner inte. Tvärtom är de omöjliga att separera från det industriella arvet och, i vissa fall, till och med oss själva. För att navigera de nya ekologiska verkligheter som uppstått till följd av dem krävs nya angreppsätt.

I det konstnärliga forskningsprojektet Love Your Monsters: The Toxic Heritage of Contamination undersöks utmaningarna med hanteringen av förorenade områden utifrån Ombyggnadskultur som arkitekturdisciplin och kunskapsfält. Genom att förstå föroreningar som en specifik form för svårt kulturarv uppmärksammar projektet att en långsiktigt hållbar förvaltning inte enbart handlar om resurshushållning, utan om att kunna navigera komplexiteten i den här typen av miljöer från grunden. Hur de upplevs som kulturarv beror i mindre grad på föroreningarnas karaktär, utan på hanteringen av dem, vilket belyser nödvändigheten av kritiskt reflekterande arkitektoniska förhållningssätt till interventioner i dessa miljöer. Projektet är på så vis ett experimentellt sökande efter ett arkitektoniskt språk som kan hantera föroreningar i, och som en integrerad del av, den befintliga miljön. Hur ska vi förhålla oss till om- och nybruk av förorenade områden i termer av restaureringsideologiska ställningstaganden och är dem vi har tillräckliga? Vilka aspekter av dessa platser bör bevaras, om några, särskilt om föroreningarna består?

Forskarutbildningen finansieras av KK-stiftelsen. 

Malte Ottosson är arkitekt och doktorand i Ombyggnadskultur. Han är utbildad vid Det Kgl. Akademi i Köpenhamn, men har också en post-master i Restaureringskonst från Kungl. Konsthögskolan. Numera är han baserad i Stockholm, men har tidigare även varit stipendiat på Det Danske Institut i Rom.

Huvudhandledare: Lone-Pia Bach, Kungliga konsthögskolan
Antagen till: Konstfack, anställd på Kungliga konsthögskolan
Tidsperiod: 2025-2029