Visuella kulturer och lärande

Visuella kulturstudier omfattar teorier och metoder om seendepraktiker som relateras till teknologier för synliggörande och skapandet av kunskap om och genom visuell kommunikation.

Visuella kulturstudier omfattar teorier och metoder om seendepraktiker som relateras till teknologier för synliggörande och skapandet av kunskap om och genom visuell kommunikation. Seende studeras i detta perspektiv som något socialt och kulturellt konstruerat. Det vill säga att vi lär oss att se och tolka det vi ser, på specifika sätt i den samtida samhälleliga, kulturella och utbildningsrelaterade sammanhangen. Här skiljs mellan ögats fysionomi och ”visualitet”. Visualitet undersöks som en särskild kunskapsform kopplad till teknologier för att kunna och vilja visualisera och materialisera ett ämnesområde, ett budskap eller en berättelse som form eller som artefakt.

Kvalitativa metoder som används inom visuell kultur är bland annat visuell etnografi med betoning på mötet och interaktionen mellan betraktare, användare och producenter av bild och visuell kommunikation och de teknologier för visualitet som ingår. Visuell etnografi undersöker platser för visuell kultur, hur användare av platsen lär sig genom hur det visuella framträder, vad som framträder och vem man blir eller vill vara i seendeakten. Etnografins platsbegrepp studeras som ett avgränsat ”fält” som kan vara en fysisk plats; ett klassrum, ett torg, en konsthall, ett museum, ett kafé, en konsumtionsplats men även en digital plats på Internet eller inom sociala medier. Visuell etnografi undersöker både reproduktion och omskapande av föreställning kring samhällssyn, kunskapssyn och människosyn, etiska och moraliska handlingsalternativ liksom olika former av formellt och informellt lärande. Visuell etnografi kan även studeras som policyetnografi, det vill säga hur olika styrdokument och styrningsrationaliteter avgör vad som blir synligt, synliggjort och därmed tillgängligt för lärande. Detta gäller även studier av värderingssystem inom utbildning och olika ämnesområden. Diskursanalys som teori och metod används för att undersöka och analysera bilder och visuella fenomen och hur dessa ingår i och producerar diskursiva praktiker; vad som kan och får synas, visas och på vilka sätt, vad som utesluts, osynliggörs eller mytologiseras. Här har så kallade blickteorier sin plats, teorier om olika sätt att se, ses och synliggöra fenomen, normer och värdehierarkier i bild och andra visuella uttrycksformer. 

Vidare har posthumanistiska metoder aktualiserats inom kulturstudier, bildvetenskaplig och utbildningsvetenskaplig forskning om lärande. Här omförhandlas uppdelningen mellan det visuella och materiella, mellan subjekt och objekt, konst och vetenskap etc.. Genom att studera hur visuella fenomen och språk materialiseras och blir kommunikatörer och aktörer i såväl informella som institutionella praktiker, så förändras synen på relationen mellan autonoma subjekt som aktiva och materiella objekt som passiva. Istället förskjuts interaktionen till ”intra-aktioner”, i studier av språkens, bildernas och tingens mellanrum och performativitet. Det vill säga ett intra-spel mellan det textuella, visuella, materiella och multimodala där alla olika handlings och uttrycksformer har agentskap och makt att inverka på varandra.

Uppdaterad: 15 mars 2013
Sidansvarig: