En dröm, om det någonsin fanns någon.

7 januari 2018

För Tuija Lindström var konsten både en motståndshandling och ett sätt att hantera livets svåra. Magnus Bärtås, professor vid Konstfack, minns en konstnär med avgörande betydelse för svensk fotokonst.

Tuija Lindström

Tuija Lindström (Foto: Hyun-jin Kwak)

 
   

Tuija Lindström 1950–2017, konstnär.

Född i Kotka, Finland. Kom till Sverige 1975. Utbildad på Konstfack 1981–1984. Sveriges första kvinnliga professor i fotografi (Högskolan för Film och Fotografi, Göteborg, 1992–2002). Ett stort antal separat- och grupputställningar på gallerier och museer i Sverige och utomlands. En större retrospektiv utställning visades 2014 på Hasselblad Center, Göteborg och Finlands Fotografiska Museum, Helsingfors.


Tuija Lindström såg det biografiska som något som kletades på kvinnliga fotografer, som förminskade dem. Konst är ju arbete. Men biografin kom alltid fram. Hon visste hur insnärjd man är; livsvalen, de konstnärliga valen, motsatsen till valen, alla upprepningarna. Alltid tvingande minnen, alltid tidsresor på natten.

Hon sa att hon under sin uppväxt visste allt och inget om världens våldsamhet. Hennes första matminne var vattvälling. Fadern, som var militärpolis, hade skjutit en tysk soldat i en restaurang och hamnat i fängelse. Hon kastades i väggen av en alkoholiserad mor, sattes på barnhem och upplevde total ensamhet. Därifrån togs hon till en religiös fosterfamilj. Hon gick klädd i en liten kappa med många knappar, på väg till kyrkan. Knapparna såg ut som pengar.

Tjugofem år gammal tog hon färjan till Stockholm men tycktes aldrig kommit längre än till Gamla Stan där hon gick på jazzklubb. Hon träffade Peter, en engelsk saxofonist.

Det var på 80-talet, under Konstfackstiden, som hon tog många av sina ikoniska, sensuella porträtt med bleka kroppar som tycktes alstra ett eget mjukt ljus. Det var lätt för henne att få modeller, i stort sätt alla människor kände sig bekväma med Tuija. Det berodde på hennes skratt och hennes erkännande av egen sårbarhet. Människor är fåfänga i grunden, på så vis löjliga, hon skämtade om det, skrattade åt det, men hennes porträtt riktar in sig på en viss form av anonym värdighet. Parallellt tog hon bilder med skrapningar, spår, ofullständiga reklamskyltar, trafikmärken, palimpsester på väggarna: världen är ett teckensystem. Tuija var konspiratoriskt lagd vilket hon hade nytta av under hela sitt konstnärskap, hon var vaksam för underströmmar, mönster, meddelanden likväl som klassmarkörer.

Tuija har inspirerat en generation fotobaserade konstnärer, men också hennes akademiska gärning är betydelsefull. Hon lyfte Högskolan för Fotografi och Film i Göteborg. Efter det bodde Tuija en tid på södra Öland. Hon lät spela in ljudet av ett brinnande piano på Allvaret, hon nedkämpade en cancer med hjälp av sjukvården och egna metoder. Vi som hade lyckan att känna Tuija förundrades alltid över hennes livsande och hennes skratt, efter allt hon upplevt. Hur skrattet var som en naturkraft som kom inifrån och tog över hennes kropp och fick hennes ögon att tåras. Hon såg sina konstnärliga projekt som politiska och feministiska motståndshandlingar, men också som ett privat sätt att omvandla svåra situationer. Hennes kompositioner av växtdelar (Roman Rd), som hon gjorde i London 2007, laborerade med begrepp som mimikry och kamouflage, alltså former av självförsvar och avledning. Det handlade inte bara om henne själv utan om krigshot. Tuija var i mångt och mycket en morfolog och hon kopplade formerna till mentala tillstånd och till kroppslig påverkan.

Fotografierna som skildrar Jennifer, dottern som dog, bildar en egen kategori i hennes arbete. Hon ville verkligen se om gick att återgälda Jennifers blick och att ta sig in i ett skeende hos en varelse som befinner sig i ett gränsland, i brytpunkten mellan det reala och det magiska. Kanske det lyckligaste tillståndet och hon fick uppleva det igen med sitt barnbarn Maya-Leah.

2014 döpte hon sin retrospektiva utställning till A Dream If Ever There Was One. Titeln togs från Louis-Sébastiens Merciers science fiction-roman som handlar om en tidsresa till år 2440. Det är en utopi om en framtid där vi inte behöver fjädra oss. Alla tecken på hierarkisk prakt och makt är borta, i det mellanmänskliga livet sker nu äkta utbyten. Ingen är underordnad av börd, vi möter varandra på ett jämlikt sätt. Det är en dröm, om det någonsin fanns någon.

Jennifer är på en sådan plats var hon övertygad om. Hon skulle dit, sa hon alldeles på slutet, hon skulle färdas i tiden.

/ Magnus Bärtås

Uppdaterad: 7 januari 2018
Sidansvarig: